Mitt London: Journalisten Petter Larsson

 Jag flyttade först till London 2007 eftersom en kompis hade gjort detsamma ett år tidigare. Det blev en klassisk efter-gymnasiet-flytt som funkade perfekt eftersom jag ville ut och se världen och hela världen finns intryckt i denna stad. Först handlade det dock mest om de tusentals svenskar som på den tiden var intryckta i lägenheter kring Edgware Road (läs om områden här) så jag och min kompis tog med några flatmates därifrån och hade ett grymt år i Bethnal Green, som på den tiden var ett område som många tyckte att vi var modiga att bo i. Efter det klassiska jobba-i-bar-och-klädesaffär-året reste jag ett par år i Brasilien, Australien och Asien och 2010 flyttade jag tillbaka för att plugga journalistik på City, University of London.

 2010 hamnade jag i ett mysigt radhus i Seven Sisters och folk sade samma sak som när vi först flyttade till Bethnal Green – att jag var modig som bodde i ett så ruffigt område. Jag tänkte att det nog snart skulle tappa sin karaktär och fyllas av andra vita medalklasskids men nu har nio år gått och Seven Sisters har, så när som på en pizza-och-craftbeer-pub och ett indiskt hipsterkafé, hållit sig ganska oförändrat. Precis som min boendesituation. Jag har bara flyttat en gång och då var det till ett annat radhus i området. Jag älskar min lokala pub där en pint kostar £3.50, grupperna av folk från olika delar av världen som alltid hänger på huvudgatan, joggingstråken längs River Lea och närheten till Stoke Newingtons nattliv. Tack vare Stansted Express är det även supersmidigt att ta sig hem till Skåne, Ikea är bara en kort bussresa bort och – kanske bäst av allt kanske – Victoria Line tar en till centrala London på en kvart. Att en av världens mest moderna fotbollsarenor flyttat in i grannskapet är också kul.

 Jag hade flyt som började plugga i London när jag gjorde. Inte nog med att de samma år bestämde sig för att tredubbla avgiften – jag lyckades även tajma in London-OS och att Aftonbladet drog in sin Londonkorrespondentposition. I dag är det jag som rapporterar från London för Aftonbladets räkning och jag varvar det med jobb på olika sportevenemang runtom i världen, som jag halkat in på tack vare att vi journalistikstudenter under London-OS bjöds in för att jobba med TV-produktionen där. Så till vardags rapporterar jag om politik, nöje, nyheter, sport och annat i London för Aftonbladet, men någon gång om året åker jag iväg på ett OS eller så, och skriver om sport. Det ger en  skön mix av ‘hemma’ och borta, och av att jobba på svenska och på engelska.

 Som över hela världen så skulle jag inte direkt säga att branschen frodas. Jag har haft tur som kunnat jobba mot Sverige, även om jag någonstans kanske ändå skulle ha velat ha erfarenhet från en brittisk tidningsredaktion. Jag har många kompisar som lyckats slå sig in i branschen så det skulle absolut inte vara omöjligt. Men precis som i Sverige så skärs det ner och förhållanden blir tuffare och tuffare.

Men, jag har verkligen inga typiska dagar. Men jag hatar när man gör Söndagsintervjun i Aftonbladet och ska skriva ut “Min dag” och intervjuobjektet säger att “jag har inga typiska dagar”. Så jag ska försöka,

Jag vaknar vid 8-9, jobbar hemma till 12, tar en löptur i Finsbury Park eller kring kanalen, sedan lunchar jag och jobbar vidare till 18-snåret då jag går ut för att göra något socialt. Utöver detta så brukar något av följande också hända: Jag vaknar 4.30 för att ta mig ner till Parlamentet och prata om brexit i Aftonbladet Morgon live vid 5.45 (damn you, tidsskillnad!), jag tvingas rycka ut på en nyhetshändelse, jag tvingas åka utomlands på en nyhetshändelse eftersom London har bäst flyglinjer, jag gör en uppstyrd intervju med någon skådis/artist som försöker sälja en film/serie eller ett album, jag bevakar en fotbollsmatch på kvällen, jag tar hela dagen ledigt för att jag inte har något brådskande att göra eller jag måste jobba hela dagen och natten för jag ligger back med en massa jobb.

Jag frilansar i London så jag styr hela tiden över hur jag jobbar, men jag försöker att ge mig så mycket fritid det går – eller att kombinera jobb och fritid. Som fotbollsälskare är det till exempel kanon att kunna gå på matcher, och det blir extra intressant av att jag efteråt kan smita ner i mixade zonen och försöka få några kommentarer från spelarna. Men när jag inte jobbar så träffar jag kompisar på puben, går på konserter, kollar ståuppkomik, musicerar, spelar fotboll eller footvolley, löper, pluggar franska eller utforskar London på något annat sätt.

Jag stannar i London ett tag till – inte minst för att se hur de löser den brexit-soppa som jag fått jobba en hel del med i år. Och så hoppas jag fortsätta att kunna kombinera Londonlivet med att vara på resande fot då och då. I år gör jag Europeiska spelen i vitryska Minsk, rugby-VM i Japan och Världsmilitärspelen i Wuhan, Kina och nästa år är det förhoppningsvis bland annat OS i Japan som gäller.

 Att du har hela världen i en stad. Alla nationaliteter, samhällsklasser, sexuella läggningar och olika stilar finns i London och jag är så glad att jag snubblade hit efter gymnasiet i stället för att ha åkt runt Australien eller något. När det var fotbolls-VM i fjol kunde man verkligen njuta av att se Colombias matcher med empanadas och Aguila-öl på ett lokalt latinohak i Seven Sisters, sedan käka fiskbullar och dricka Superbock på en portugisisk restuarang i Vauxhall när Portugal spelade, eller besöka ett tyskt ölhak för deras matcher. Både privat och som journalist älskar jag också att man, vad man än är intresserad av, har världens bästa här. Fotboll, musik, politik (kanske inte så bra då, men viktig), kultur, historia, arkitektur, och så vidare.

Promenera längs Regent’s Canal, picknicka uppe på Primrose Hill, åk upp i Sky Garden, gå en guidad gatukonstrunda i Shoreditch och missa inte Nomadic Community Gardens när ni är på Brick Lane-marknaden, som jag väl inte ens behöver tipsa om?

Hyr cyklar i London– det är inte så farligt som det ser ut, kolla en fotbollsmatch i någon av de lägre ligorna, typ Leyton Orient, gå på improvisationscomedy på Angel Comedy på måndagar, spela dart på Flight Club, besök den sekulära hipstergudstjänsten Sunday Assembly för lite peppig poplåtsallsång och poesi på söndagsmorgnar, ät lunch på The Barbary i Covent Garden, prova den vegetariska burgaren på Honest Burgers, besök ikoniska puben Churchill Arms i Notting Hill, ät middag på Dishoom och ta en cocktail på någon av stadens lite undangömda cocktailbarer; t ex Evans and Peel Detective Agency, Lounge Bohemia eller New Evaristo Club,  där min favorit just nu är Cahoots i Soho. Eller läs någon av mina Londonguider på Aftonbladet Resa!